Jag trodde jag visste vad kärlek var innan jag fick min Skrutt. Insåg i går att det inte ens var i närheten. Hur underbart är det inte att se hur han lyser upp när han ser mig, känna värmen från hans ögon och det underbara leendet.
Det underbaraste var att känna känslan och äntligen känna sig hel. Jag har under de senaste månaderna träffat en kurator på vårdcentralen och fått diagnosen mild depression. Det är svårt att inse, ibland känns det självklart och men oftast så har jag svårt att se det. Det är lätt att förstå när tankarna virvlar och tårarna kommer men när jag ser min son så kan jag inte förstå varför jag skulle vara deprimerad. Jag tror det är detta som är svårast, att erkänna för sig själv.
Men i går kände jag och insåg jag hur mycket jag älskar min son. Jag har mentalt vetat det men just den där svallande känslan har inte funnits där. Så i går satt jag på golvet och grät glädjetårar och kramade min son. Han är det underbaraste som finns och jag tror jag är på väg att må bättre.