Var hos kuratorn i onsdags och hade "terminsavslutning". Vi kollade på hur det var första gången som jag var där och hur långt jag har kommit nu. Jag har börjat inse hur dåligt jag mådde men att jag inte såg det för för mig var det "normalt". Jag dolde det även för alla omkring mig, man kan ju inte må dåligt...

Jag tror inte mina vänner vet hur mycket de hjälpte mig under denna tiden och fortfarande gör. Ni har lyssnat och funnits där när jag behövt och fått mig att glömma när det har varit vad jag vill.

Jag känner mig mycket annorlunda i dag. Jag ser på mig själv på ett nytt sätt. Maken skulle säga att jag har förlorat min förmåga att komma i tid till evenemang. Jag säger bara - det ordnar sig...
Vi får se om vi kan hitta en balans, men just nu behöver jag lite lösa boliner i mitt liv =)