Jag vill ha ett valv där jag kan stänga in mitt vuxna jag utan barn. Där jag kan gömma alla emotionella dyrbarheter som ofrånkomligen kommer att repas, skuffas, brytas och förstöras under de kommande åren. Satt och njöt av min gungstol innan och tänkte på att de slitna handtagen har polerats av min gamlafarmors och namnes händer under de otaliga timmar som hon satt och gungade. Skåpet, som mormor hade sitt porslin i, med den fina intarsian och den underbara fanérn. Stolarna som hör till farmor och farfars matrumsmöblemang som jag har klätt om med stor omsorg (även om de nu behöver en ny omgång tyg).
Helt plötsligt känns inte det omoderna finrummet med en glasdörr som skyddar ägodelarna från klåfingriga små barnhänder så dumt.