Ska se om jag kan få ur mig lite om vad som har hänt under förlossningen och den första tiden. För mig har det varit lite jobbigt och detta är ett sätt för mig att berätta och bearbeta. 

Den 13 december så hade jag tid för bedömning om jag skulle sättas igång eller om de skulle vänta ut en naturlig förlossning. Läkaren jag träffade kunde inte göra den bedömningen själv utan vände sig till förlossningen för att få hjälp så jag begav mig till förlossningen för att träffa en läkare där i stället. På vägen så ringde jag D och berättade så han skulle veta var jag var och inte oroa sig. 

 

Läkaren på förlossningen lyckades göra en hinnesvepning och hon gjorde även besdömningen efter CTG att igångsättning nog skulle vara bra. Barnets värden visade att han var lite slö och kanske inte mådde helt tip top i magen. Så efter att jag hade övertalat dem att jag ville åka hem och äta lunch och åka in tillsammans med maken så fick jag bege mig hemåt med löfte att komma tillbaka så fort som möjligt. 

 

Så jag ringde D och han fick åka hem och så träffades vi hemma och åt lunch i lugn och ro samt packade det sista innan vi begav oss in till förlossningen. På förlossningen så fick de lite problem när de skulle sätta in en balong som skulle hjälpa livmodertappen att mogna, utplånas och öppna upp. Efter ett antal smärtsamma (första gången som jag fick lustgas) försök så lyckades de och balongen placerades. Ca 20 minuter senare så går hjärtfrekvensen på bebisen ner och det blir en faslig massa människor i salen och katastrofsnitt förbereds men genomförs inte eftersom brikanylen de ger mig får sammandragningarna att lugna sig och på så sätt så får E också mer syre och mår bättre. 

 

Jag får forsatt lustgas men har svårt att hantera smärtan från både foglossningen och sammandragningarna. De drar lite "försiktigt" i balongen för att den skall lossna och visa att utvidgningen har lyckats. Efter ett tag så lossnar den. De sätter skalpelektrod på E så de har bättre koll på E:s värden. De tar även laktat för att kolla att E mår bra. Detta gör de sedan kontinuelrligt under förlossningen. 6 timmar efter att vi har kommit till förlossningen så går vattnet. 

 

Nu blir värkarna värre och de förbereder epidural och kontaktar narkosläkaren. När epiduralen är satt så känns värkarna inte så fasligt mycket men den har tagit mest i vänster sida och ben och inte i höger. Efter en stund får narkosläkaren komma tillbaka och ge mera för att se om inte höger sida kan hänga med, hjälper lite men inte så mycket. 

 

Under denna första delen har jag lite minnen om än inte så klara, resterande del av förlossningen är en stor abyss av smärta, halusinationer och skämt. Särskillt skämten uppskattades av förlossningspersonalen =)

 

Kontentan av det hela är att jag efter mycket uppmuntran, lustgas och smärta 12 timmar efter att vi kom in på förlossningen får igång krystvärkarna och barnmorskans lugnande röst förändras till att bli mera konkret, krävande och befallande. Jag inser att det nu är allvar och här ska ett barn komma ut inom en snar framtid. JÄVLAR vad ont det gör, vem kan vid rätt sinne föda flera barn??? 

Eftersom Es hjärtljud fortfarande inte är som de ska så väljer de att sätta sugklocka (den lossnar första gången) som andra gången de sätter den funkar och de kan dra ut vår lille gosse. ca 30 minuter krystningar resulterar i en helt underbar pojke som är ganska blå för han har navelsträngen hårt runt halsen. Men efter någon minut så hade han tagit sitt första andetag och skrek för full hals på min mage =) 

D fick klippa navelsträngen och sen fick han sätta sig i en fotölj med E i famnen för jag var tvungen att åka till operation. 

 

Eftersom de hade använt sugklocka och det hade varit ganska bråttom att få ut honom så blev det svåra bristningar för mig, en grad tre (om ni vill veta mer så kan ni ju googla =). Jag sövdes och de opererade mig och lagade allt som gått sönder. Som vanligt så tyckte jag det var så skönt att sova så jag tog god tid på mig att vakna ur narkosen och så var det något om att mitt vänstra ben inte riktigt gick att röra i början så de var lite nojiga i och med epiduralen. Men känseln kom tillbaka och jag orkade hålla mig vaken så kom de och hämtade mig till special-BB (här hamnar alla som har opererats eller om det är något annat som är konstigt med barn eller mamma). Här hade D och E väntat på mig i 6-7 timmar. Så D fick lära känna sin son några timmar innan jag fick. Känns faktiskt ganska bra. Vi mös och njöt och funderade på när vår grattibricka skulle komma, men den kom aldrig, de hade glömt oss =/

Tiden på bb var bra och på måndagen tre nätter efter att han föddes så fick vi åka hem.

 

På onsdagen var det dax för första invägningen och då hade han gått ner till 2800 gram. Då bad jag dem även kolla mina stygn för jag hade satt mig ner dagen före och känt att någonting gick sönder. Mycket riktigt så hade de yttre stygnen i mellangården gått sönder och jag var nu i situationen att jag hade ett öppet sår i underlivet som jag inte viste hur jag skulle leva med, hur lång tid det skulle ta att läka eller egentligen någonting. Det samföll självklart med baby blues så mitt avslut på veckan var mycket gråtande, ångest och ännu mer gråtande. Med stöd av D och en massa stirrande på E för att lyfta humöret samt välbehövliga besök av nära vänner så kom jag över den första bumpen. Jag fick kontakt med gyn och de tog över efter förlossningsvården. Där var vi var annan dag hela julveckan för omläggning (sköljning och undersökning så det inte skulle bli infekterat). I mitten på veckan fick vi träffa Preben (professor och gynöverläkare). Han kollade upp mig och förklarade att vi inom två veckor skulle få en tid för operation då de skall rekonstrukera mitt underliv.

 

Så nu är jag både glad att det kommer ske så snart samtidigt som det känns jobbigt att jag kommer att må dåligt i två månader efter förlossningen. Jag känner mig inte som en mamma ännu. Det är jobbigt att jag efter så många månader med smärta, sängliggande och svårtigheter att göra saker här hemma ska behöva göra det i två månader till. Samtidigt är jag rädd att jag ska spricka igen och vi övar just nu på att liggamma så att jag inte ska behöva sitta upp efter operationen. Men jag är försiktigt optimistisk, jag har plan på att ta kontakt med mödravården senare och genom samtal bearbeta allt som har hänt. Just nu så känner jag inte för fler barn och om jag skulle bli gravid igen så måste jag få göra ett planerat kejsarsnitt. Kan säga att för en vecka sen så ville jag inte genomgå en graviditet till men nu så har jag kommit lite längre, så vem vet vad som händer sen =) 

 

Jag vet att denna historia är något hoppig och jag har säkert missat en massa från förlossningen men ni kan ju få en känsla för hur jag har känt, känner och kommer att känna. Kram till alla er mina vänner som stöttar mig i detta och specielt till min man som även han skall orka med att vara stöttepelare i familjen i ytterligare några månader.