Har vaknat två nätter i rad nu och undrat om inte förlossningen ska sätta igång. I gränsen mellan vakenhet och sömn så är det så lätt att få för sig att den lilla sammandragningen i kombination med kissignödigheten är värkarbetet som sätter igång. Himla irriterande. I går var det svårt att gå för sammandragningarna hindrade det hela. I dag är det inte lika illa.. än. Men de har satt igång i alla fall. Så jag hoppas ju på att bebisen tittar ut någon gång den närmsta veckan. Men det kan ju ta tre veckor till. Sån himla väntan. 

 

Tack för alla goda råd och tankar om oro, känns så skönt att ha människor som man kan få stöta och blöta sina tankar med. 

 

Hormonerna går ju lite upp och ner just nu. I går satt jag och började nästan gråta vid tanken på den lilla lilla bebisten som skulle petas in i den lilla lilla overallen och ner i babyskyddet och hur det skulle se ut... sååååå söt =) 

Fanstastiskt vad fantasin kan hitta på med en.