Oro
Så någon som har överlevnadsråd?
Det kommer att vara alldeles alldeles underbart att hålla och se det lilla livet. Men två så fantastiskt härliga föräldrar så kan det inte bli annat än en liten goding.
Men visst är det så att varje stund och ibland dag/dygn kommer inte att vara rosenrött. Det finns människor som har betydligt mer erfarenhet av egna barn än jag. Men ett litet tips från mig (jag har själv gått på en del nitar);
Rådet är Se till att du själv mår bra!!
Genom att: tex äta regelbundet (trots att du inte hungrig. Näring behövs), Dricka massa vatten (om du ammar så kommer du att göra dig av med massa vätska), Sova (får du/ni inte sova om nätterna så sov på dagen), gå ut i friska luften om så bara för att hämta tidningen.
Å till sist Njut av att vara i den första bubblan!!
* Drick vatten i mängder. Låt en bringare så framme på strategiska ställen så du kommer ihåg.
* Ställ inte för höga krav, särskilt inte på dig själv. Det är fullt tillåtet att säga "nej, jag orkar inte".
* Var beredd på att du kommer vara väldigt känslig, särskilt dagarna/veckan efter, både p g a hormoner och av trötthet.
* Ta den äldre generationens råd, tips och förmaningar med en stor nypa salt. ;-)
Får kanske kommentera sistnämnda punkt så ingen tar illa upp: I mångt och mycket var det andra rekommendationer förr angående mat, samsovning, hur bebisar ska ligga, skrika och kläs. Du får välja vilka råd du vill följa och vilka råd du bara ska le lite artigt åt och säga "jasså? Men jag väljer att göra såhär istället."
Jag kännde mig lite tom när jag fått upp mina bebisar på bröstet. Vid båda förlossningarna. Kännde liksom att jag borde vara himlastormade lycklig och euforisk, men kännde liksom bara. Låt mig vara, jag vill duscha =) Första gången fick jag världens skuldkänslor, man hör ju liksom bara de rosenröda historierna om folks ögonblickliga kärlek och förundran över att se in i sina barns ögon för första gången. Och där låg jag och ville ha macka och duscha. Men det km krypande och vi utvecklade en djup kärlek mina barn och jag. Men det är viktigt att släppa fram alla känslorna och inte skämmas för att man inte är i en rosa bubbla. Prata och ta hjälp om det känns för jobbigt! Lycka till, det är ett äventyr!
Förlossningen var den häftigaste upplevelsen jag har haft, och den jobbigaste. Känn efter själv vad du och Daniel tycker känns bäst, det är det bästa. Som Ellen säger, välj själv vilka råd du vill ta till dig, strunta i de andra. Det kommer att gå jättebra!!!
Jag hade väldigt svårt att anpassa mig till det nya livet. Det var mycket svårare än vad jag trodde innan. Och det var långt ifrån skimmrande dagar.
Jag upplevde att det finns väldigt stor skillnad mellan hur första tiden framställs och hur det egentligen är. Vissa får extremt lugna barn och tycker att allt är fint, andras barn är mycket mer krävande och man kan bli helt utmattad, trött på att inte kunna vara för sig själv, duscha när man vill, sova och äta när man vill.
Jag retade mig på folk som sade hela tiden "Njuuuut av den här tiden". jag upplevde det som stress, vi hade det tufft som det var men jag också förväntades att njuta av situationen och det gjorde mig arg.
Så mitt råd är att ställa lägre krav på sig själv första året. Man kanske kommer inte ha samma möjlighet till att ha det fint och städat hemma. Man kan också vara riktigt trött, arg etc. Och det är helt ok att känna så. Det är många som gör det.
Relationen man har till sitt barn är den mest intensiva man har i sit liv. Ingen annan relation är så krävande, så omfattande och det är naturligt att inte vara glad och nöjd hela tiden.
