Operationen i torsdags funkade, jag var tvungen att stanna över natten för jag var ganska groggy, hade ont och blodtrycket var lite lågt. E klarade sig bra på bröstmjölken jag hade pumpat och lite ersättning som vi var tvungna att lägga till eftersom jag stannade en extra natt. Nu har jag spenderat fem dagar mest i sängen, har vågat mig på att sitta några få gånger men jag är inte säker förrän till helgen och kanske inte ska ropa hej förrän om en och en halv vecka när 14 dagar har gått.
Det är konstigt hur närstan förlamande rädslan kan göra en. Det gör nästan ont i kroppen för att jag inte är mera än en matmaskin just nu. Vill vara mamma men det får vänta på grund av rädslan. Jag är mycket lyckligt lottad att min mamma är här och tar hand om E på dagarna, D tar lyft och byten på natten och jag matar dygnet runt.
Orkar inte så mycket besök just nu men jag hoppas att mina drömmar om barnvagnspromenader, fikor och andra föräldraledighetsrelaterade trevligheter ska uppfyllas.

Efter en massa skrik, panik fick jag plötsligt för mig att jag skulle envisas att inte använda amningsnappen till lunchamningen så belönades jag med största rapen/spyan och sen ett ljuvt leende från E. På något sätt så är det värt allt då =) Nu sover han nöjt i sjalen och jag ska äntligen komma ihåg att äta lunch...

Insåg just vilka underbara människor jag har runt mig. Ni är fantastiska, ingen nämnd ingen glömd =)

Nu tror jag bestämt att det kommer grus till vår infart... alltid lika spännande att se folk backa med släp ner på vår tomt.

Dag tre hemma själv med E. Dagarna går bra men ibland får jag så dåligt samvete, i går låg han och skrek och jag kunde inte förstå varför eftersom han hade fått mat och ny blöja. Till slut så lyfte jag upp honom (hade försökt söva i sängen) och då visade det sig att han hade kissat i blöjan och det hade läckt så han var blöt och kall om benet. Tala om dåligt samvete. I dag skulle jag duscha när han hade somnat efter morgonmatningen, han brukar gny till ibland när magen kniper men när jag kommer ur duschen vrålar han och jag kollar till honom. Då har han kräkts största spyan i sängen och den har runnit ner på sidan av hans ansikte och in i örat. Så nu vet i fåglarna om jag vill lämna honom själv så igen. Men det måste man ju, så är det någon som har tips på dilemmat?

I dag är det vardag. D är hemma tills nästa vecka i alla fall så i dag ska vi förbereda lite inför att jag kommer bli sjukskriven igen. Så vi ska hämta en rullstol, en duschstol och en avlastningskudde. Rullstolen kan ju kännas lite overkill men det ska bli skönt att ha den för att kunna komma ut och kanske gå och handla när man inte kan gå så mycket. Den kommer nog inte att användas här hemma. Vi övar även på att liggamma och det går bättre och bättre, det tråkiga är bara att jag behöver hjälp oftast från D att placera E så att han kan äta =/ Men det ska vi öva på med =)

E fick en jättehäftig present av sina farbröder i går, en skinnpaj i storlek 92 så han kan inte ha den på ett år men å så söt den var =)