Jag är tillbaka på jobbet två dagar i veckan. D jobbar också bara två dagar i veckan och sen har vi långhelg tillsammans. Det är mycket skönt att ha så mycket tid tillsammans. E håller på att lära sig skuffa sig baklänges, både på rumpan när han sitter och på mage när han ligger på golvet. Han har verkligen fått kläm på det där med att vända sig och rulla fram för att nå dit han vill.

I dag bakar jag bullar till marknaden i helgen. Sen ska jag åka och handla lite också tror jag. Måste fixa till middagen i kväll.

För ett år sen hade jag trott att det var ett skämt men i dag hände det. Maken och jag bråkade om vem som skulle klippa gräset. Inte om vem som skulle slippa utan om vem som skulle få minst en timme ostörd egentid med musik/prat i lurarna medan man hjärndött kör runt runt. Jag vann kan man ju säga =) Sonen sover nu medan maken kör de sista få metrarna utanför hans fönster. Ungen är konstig måste jag säga.

Den 7 juni rullade E för första gången ordentligt från rygg till mage. Farmodern var lycklig eftersom hon satt och tittade på honom just då och fick vara först med att se detta =)

Sonen har även fått sin första tand... och andra.
Fösta tanden kom den 25 juni när vi hade varit hos hans gammelfarmor och -farfar. Jag hade precis suttit och sagt att han inte höll på att få tänder och så en och en halv timme senare så bet han mig med den nya lille sylvasse. Nummer två kom i söndags och var inte riktigt lika sensationell som nummer ett. Men kinkigheten och magproblemen var desamma. Så nu kanske vi har lite koll i förtid nästa gång =)

E har även börjat få mer och mer mat nu. Vissa saker gillar han inte men de burkar som man måste värma som inte bara är frukt går bäst i alla fall. Smörgåsrån är favoriter och ätes med mycket omsorg. Han håller dem försiktigt med pinsettgrepp till att börja med. När de efter en stund är lite slemmiga så blir det mer hålla med knytnäven.

Så det var en liten uppdatering från oss. Ja jag vet att det är mycket E nu men vad hade ni ärligt förväntat er ;)

Kram

Har tittat på sonen så mycket den senaste veckan att det gör ont i hjärtat. Han pratar, skrattar, snurrar, gnölar, sover och är alldeles underbar. Vi har varit på besök hemma hos mina föräldrar. Mycket av tiden spenderade jag ute hos min farmor och farfar. De börjar bli lite krokiga nu och jag vet att de lever för de dagar som barnbarnsbarnen kommer på besök. Lille E skrattade så att han kiknade när farfar satte igång med spökandet, jag fick sitta i lugn och ro och äta farmors mat så länge =) winwin =)

Han börjar jobba på att sitta nu med men det går trögt precis som med maten som också går lååångsamt. Jag har inte riktigt tålamod till det känner jag just nu.

Var hos kuratorn i onsdags och hade "terminsavslutning". Vi kollade på hur det var första gången som jag var där och hur långt jag har kommit nu. Jag har börjat inse hur dåligt jag mådde men att jag inte såg det för för mig var det "normalt". Jag dolde det även för alla omkring mig, man kan ju inte må dåligt...

Jag tror inte mina vänner vet hur mycket de hjälpte mig under denna tiden och fortfarande gör. Ni har lyssnat och funnits där när jag behövt och fått mig att glömma när det har varit vad jag vill.

Jag känner mig mycket annorlunda i dag. Jag ser på mig själv på ett nytt sätt. Maken skulle säga att jag har förlorat min förmåga att komma i tid till evenemang. Jag säger bara - det ordnar sig...
Vi får se om vi kan hitta en balans, men just nu behöver jag lite lösa boliner i mitt liv =)

Min lille gullunge sov i femtimmarspass i natt och nu har han sövt sig själv i vagnen. Just nu är det gott att vara mamma, i går kväll när han inte ville sova så var det inte det =/

Dagen har varit bra. Jag har fattat beslutet att avsluta amningen. Det är sorgligt att efter så många månader av kämpande sluta men eftersom det finns en chans att foglossningen försvinner i och med att jag får tillbaka mina hormonnirvåer på en mer normal nivå så tycker jag det är värt det. Jag orkar inte en sommar till utan att kunna göra någonting. Så nu blir det några jobbiga dagar/veckor beroende på hur lång tid det tar, om ni har några råd så tar jag tacksamt mot dem. Jag har talat med bvc också och fått råd men man kan aldrig få för mycket.

Och så ramlar man lite igen. Att världen ska vara så förbannat vinglig.

Jag trodde jag visste vad kärlek var innan jag fick min Skrutt. Insåg i går att det inte ens var i närheten. Hur underbart är det inte att se hur han lyser upp när han ser mig, känna värmen från hans ögon och det underbara leendet.
Det underbaraste var att känna känslan och äntligen känna sig hel. Jag har under de senaste månaderna träffat en kurator på vårdcentralen och fått diagnosen mild depression. Det är svårt att inse, ibland känns det självklart och men oftast så har jag svårt att se det. Det är lätt att förstå när tankarna virvlar och tårarna kommer men när jag ser min son så kan jag inte förstå varför jag skulle vara deprimerad. Jag tror det är detta som är svårast, att erkänna för sig själv.
Men i går kände jag och insåg jag hur mycket jag älskar min son. Jag har mentalt vetat det men just den där svallande känslan har inte funnits där. Så i går satt jag på golvet och grät glädjetårar och kramade min son. Han är det underbaraste som finns och jag tror jag är på väg att må bättre.

Funderade just på detta med lärarlegitimationen - för de som har tagit examen efter första juli 2011 så kostar det 1500 att få ut legitimationen. Kunde de då inte åtminstone skicka ut ett papper för legitimationen. Nej man får den som pdf skickad på mailen =P Snacka om att värdera lärares legitimation högt - kanske får man snabbare handläggning om man betalar? Många har nu väntat i över 1,5 år för att få höra något om sin legitimation.

Det krävs så mycket beröm för att faktiskt känna det och så lite kritiska kommentarer för att få dig att må skit. Varför gör man så mot sig själv och varför gör man det mot andra?

Har varit hos sjukgymnasten i dag och fått konstaterat att foglossningen finns kvar. Fan sa jag och börjar nu träna igen =(

Handlingar kan bli mekaniska men aldrig kärlek.

Sonen ligger och sover i pappas säng när han gått till jobbet. Hur underbart är det inte att känna kärlek för en så perfekt liten pojke =)